" border="0" alt="Bloggtitel">

Ja det här gick ju inte så bra. Man skulle nästan kunna säga att livet suger ganska mycket. Det är meningen att jag skulle ta min masterexamen om bara några dagar, men tji fick jag! Har spenderat några månader nu med att lipa och vara ledsen och är inte alls samma människa som jag var förr. Problemet är ju då att jag gillade personen jag var förr och att jag inte riktigt vet hur jag ska få tillbaka det. Men mest är jag ledsen över hur människor kan vara, och avundsjuk på alla som har det bra. Folk är tillsammans till höger och vänster får barn och har det överlag ganska bra, medan jag har lagt över två år på något som skulle visa sig vara helt personlighetsförstörande. Och jag har älskat, och jag har fått se hur det blir när man älskar någon som inte riktigt är kapabel. Jag tror nu när jag skriver att det jag är mest arg över är att hade jag velat förstöra min tillvaro så hade jag kunnat göra det själv, men att den ska förstöras av någon som säger sig vilja mig väl och som påstår sig vilja spendera livet med mig är en så sjukt konstig känsla att jag inte för mitt liv kan förstå någonting. Jag försöker även wrappa tankarna kring hur jag ska kunna vara med någon annan i framtiden. Hur ska det gå till? Hur ska jag bete mig? hur ska jag kunna lita på den personen? Jag förstår inte hur jag ska kunna slappna av och vila i en relation igen. Det gör mig förbannad, för det är ju det man har dom till, inte för att bekräfta sig själv eller hävda sig själv eller för att man inte vill vara ensam. Skitliv. Skitledsenhet.

Så. Nu gråter jag igen och jag är så trött på det, aldrig mer, inte en chans. Det här var inte alls en bra idé, kan inte ens scrolla gamla inlägg för jag var så glad då och trodde att saker skulle bli bra. Klart slut.