" border="0" alt="Bloggtitel">

En osocial period har visst börjat, ska bättra mig dock!
Igår var jag och la famiglia i Oskarshamn för att kolla SKB:s framtida förvar av Sveriges kärnbränsle. Vi blev utrustade med hjälmar, reflexvästar, transpondrar (så de visste var vi var om det skulle hända något, spännande!) och magväskor med gasmasker i och åkte sedan 450 m ner i svenskt urberg där vi blev guidade i drygt 1½ timme av en brud som inte kan ha varit så mycket äldre än mig (vi hade tur som fick henne dock eftersom det andra alternativet som höll ett föredrag i början var sjukt käck och hoppig, och jag har väldigt svårt för sjukt käcka och hoppiga personer). Jag anser mig nu vara en expert på kärnkraft i allmänhet och kärnbränsle i synnerhet.
Nej, men det var mycket intressant. Jag som fortfarande inte riktigt har tagit ställning till kärnkraftens vara eller icke vara har lärt mig grymt mycket och familjen diskuterade hela vägen hem. Inte minst om människors förmåga att bortse så totalt från framtiden och koncentrera sig helt på nuet- man visste för 30/40 år sedan att man skulle stå upp till nacken i radioaktivt avfall när man började med kärnkraften men man körde på ändå, för att vi behövde energi DÄR & DÅ. Tanken svindlar när man får reda på att kapslarna med avfallet måste befinna sig utom räckhåll för allt levande i 100 000 (ja, hundra tusen år!) för att inte utgöra något fara, hälften av tiden arten Homo sapiens sapiens funnits på jorden. Hur ska man lyckas med det? SKB kände sig ganska säkra på att om man begraver något 500 m ner i ett urberg som inte innehåller några fyndigheter eller intressanta saker överhuvudtaget och sen bara försöker underrätta framtida generationer om detta så ska allt gå bra. Men ärligt talat- 100 000 år är en jäkligt lång tid. Da Jesus levde för drygt 2000 år sedan, egyptierna började bruka jorden i nildeltat ca 6000 år innan dess, och vi tycker alla det var superlänge sedan. Hur ska man kunna hålla information levande i 100 000 år när språk, kulturer och religioner dör ut och ersätts i den takt de gör, när legender skapas om saker som hänt för bara hundratals år sedan? Det är ganska skämmigt när man inser att nästan 4000 generationer kommer dras med något som vi i slutändan bara kommer ha använt som energikälla i 60 år. Vi måste ju faktiskt komma på något mer hållbart.
Slutsatsen av bildiskussionen var iallafall att, enligt oss, kommer allt fallera, om inte innan nästa istid (tre stycken kommer passera innan avfallet lugnat ner sig, hur folk ska komma ihåg att det ligger farliga saker nere i berget i Oskashamn när de kommer frysa ihjäl eller sticka till sydligare breddgrader är ju en helt annan diskussion) så efter. I den takten vi förstör jorden och utnyttjar alla dess resurser kommer återstoden av befolkningen få återgå till ett bondesamhälle på en skalperad jord och till slut är det bara massajerna och andra naturfolk som kommer överleva för att de har koll på hur man klarar sig utan viasat och flygplan. Vi har det ju tydligen inte.
En ganska så typiskt framtidsvison för min familj, sen kom vi hem och satte på tv:n.