Onsdag på ön.
Idag gjorde jag ett ryck värdigt en superstudent! Åt en stadig frukost, satte i linserna, packade väskan med flora och insektsbok, slängde mig på cykeln och cyklade bort till min inventeringsäng. Kommer precis ihåg att jag under färden tänkte att "fan vad nice att de inte skulle sätta ut kreatur på ängen trots allt, då hade jag ju fått göra mitt projekt på en mosse...eller i vattnet...", jag tror tillochmed att jag log lite töntigt nöjt med ett "inget kan stoppa mig nu!"-uttryck i ansiktet.
När jag närmade mig ängen såg jag något brunt. Ännu närmare att det bruna blandades med vitt. När jag kom fram steg jag av cykeln (som i slow motion) och blickade ut över en äng full med Hereford-tjurar (en komplett med näsring) som tittade på mig som om jag skulle dra gräset (tuvtåtel, timotej, ängsgröe) ur munnarna på dom. Eftersom jag var på landet utstötte jag ett dämpat "jävla skit!" innan jag tackade gudarna att jag fått ihop åtminstone mestadelen av växterna och krypen som krävdes för att komma upp i siffrorna vår kursansvariga måste ha tänkt ut när hon rökte vattenpipa med inte helt legita grejer i. Iallafall tänkte jag att jag inte skulle vara en sån mes så jag började gå utmed hagen för att samla in lite "pre-betesväxter", tjurarna följde efter mig. Jag sneglade på dom och gick en bit till, de gick en bit till. När de hade följt efter mig i ca en kvart märkte jag att hagen var indelad i två delar, en de skulle beta av nu och en annan de skulle släppas in på senare. Ålandes tog jag mig in på tjurarnas framtida turf, bredde ut min filt, tog fram mina böcker, tog av mig skorna, allt medan de stod på rad vid stängslet och glodde på mig. Inte ens när bonden kom och lämpade av vatten brydde de sig. Så spenderade vi fem timmar. Jag tror vi är vänner nu.
Vill ni veta mer om rasen Hereford, gå gärna in på hemsidan. Där kan du bl.a. bli medlem för bara 350 kronor OCH köpa strumpor med "Hereford" broderat på, passar särskilt frusna växeltelefonister samt arbetare som spenderar hela nätterna i kalla fordon.
När jag närmade mig ängen såg jag något brunt. Ännu närmare att det bruna blandades med vitt. När jag kom fram steg jag av cykeln (som i slow motion) och blickade ut över en äng full med Hereford-tjurar (en komplett med näsring) som tittade på mig som om jag skulle dra gräset (tuvtåtel, timotej, ängsgröe) ur munnarna på dom. Eftersom jag var på landet utstötte jag ett dämpat "jävla skit!" innan jag tackade gudarna att jag fått ihop åtminstone mestadelen av växterna och krypen som krävdes för att komma upp i siffrorna vår kursansvariga måste ha tänkt ut när hon rökte vattenpipa med inte helt legita grejer i. Iallafall tänkte jag att jag inte skulle vara en sån mes så jag började gå utmed hagen för att samla in lite "pre-betesväxter", tjurarna följde efter mig. Jag sneglade på dom och gick en bit till, de gick en bit till. När de hade följt efter mig i ca en kvart märkte jag att hagen var indelad i två delar, en de skulle beta av nu och en annan de skulle släppas in på senare. Ålandes tog jag mig in på tjurarnas framtida turf, bredde ut min filt, tog fram mina böcker, tog av mig skorna, allt medan de stod på rad vid stängslet och glodde på mig. Inte ens när bonden kom och lämpade av vatten brydde de sig. Så spenderade vi fem timmar. Jag tror vi är vänner nu.
Vill ni veta mer om rasen Hereford, gå gärna in på hemsidan. Där kan du bl.a. bli medlem för bara 350 kronor OCH köpa strumpor med "Hereford" broderat på, passar särskilt frusna växeltelefonister samt arbetare som spenderar hela nätterna i kalla fordon.
Kommentarer
Postat av: Lisa
Haha! Vilken sida! Jag är såld! Vad fint att du skaffat dig lite vänner på landet gumman... Började nästan bli lite orolig för dig där ett tag!
Trackback
